Lakes in a Day – Claréns Olsson

En kort race-novell från Lakes in a Day:

Tävlingsdagen inleddes med en busstur till starten i Caldbeck. Klockan 8 på lördagmorgonen kändes det som om Caldbeck hade fler pubar än invånare men några minuter innan start kom byinnevånarna ut och vinkade av ca 340 löpare inför färden söderut mot Cartmel.

Min plan var att hålla ganska lugnt i början, filosofisk liknelse var att sköldpaddan vinner över haren. Fyra minuter efter start så jobbar jag min framåt i startfältet då det är himla trist att va sköldpadda. Så ajöss med min taktik, nu kör vi! Tävlingen inleddes med en rätt så snäll stigning upp för första åsen för dagen. Men redan här börjar jag koka i GoreTex-jackan, regnet som alla pratat dröjer så fort av med jackan och ner i löparvästen. Jag är den ende av de startande som startat med jackan över västen istället för tvärt så min anpassning går att göra i bara farten. Jag går o småpratar med folk omkring mig och kollar om de kört tävlingen förut. Detta för att få en bild av vilka jag kan hänga på om navigeringen blir svår.

LIAD är inte snitslad utan alla deltagare har fått ut en karta med den obligatorisk rutten inritad på så att veta banan är ett klar fördel. Väl över åsen bär det utför ner mot en bäck som svämmat över. Utför har jag svårt att hänga med de brittiska löparna runt omkring mig men väl på andra sidan bäcken så är vi åter samlade. Jag vecklar ut stavarna och börjar gneta på upp för nästa stigning som ska ta oss till toppen av Blenchatra och insteget till den respektingivande Halls Fell. Till sist kommer regnet och med det vinden så jag tar på mig min jacka för att hålla värmen. Ju närmare toppen vi kommer så blir sikten sämre och sämre och snart handlar det om max 20m. Jag tar rygg på en av killarna jag utsett till vägvisare och vi skråar oss under toppen bort mot Halls Fell medans resten drar rakt upp mot Blencharta och plockar onödiga höjdmetrar. Så helt plötsligt så dyker kanten upp och insteget hoppar fram. En funktionär iklädd något som ser ut som en knallorange ABC-dräkt pekar in oss på rätt vägval och sen ger vi oss av nedåt. Halls Fell är en utlöpare från berget som är ren sten högst upp för att längre ner övergå till grässluttning. Stenen är såphal och och en blandning mellan taggiga spetsar och sluttande hällar. Ganska snart så drar en av killarna iväg utför i ett tempo jag inte kan matcha, atttans va snabbt det går. Jag försöker att hänga på men inser att de går inte, jag glider och snubblar om vart annat nedför berget. Så helt plötsligt så släpper greppet under skorna, jag landar på rumpan och börjar glida på diagonalen nerför en häll. Adrenalinet pumpar medans jag rutschar nedför sluttninen för att i nästa stund kastas framåt då min fot träffar en hylla som bromsar fallet och kastar mih på rätt köl. Jag landar på mage bland sten och regnvatten och ligger kvar en stund medans kroppen kör en kort skaderapport. Nu är det mer att rutscha på rumpan i smala bäckar fulla med forsande vatten och rinnande grus än att likt en bergsget trippa nerför berget. Till sist byts berget ut mot gräs och en stig av grus och lera dyker upp.

Vi är nu tre personer som springer ned mot första matdepån i byn Threldkeld där funktionärerna dukat upp en rejäl buffé av allt man kan önska på ett ultralopp. Även här är byinnevånarna ute i regnet och hejar på oss under sista biten in. Med mindre än en km kvar till depån så knyter sig min mage. Jag kniper ihop då detta inte är Göteborgsvarvet men smärtan kommer igen. Jag springer på så gott jag kan för att inte tappa ryggen på löparna framför mig medans magen gör uppror igen. Genom sugrörsbrett tunnelseende dyker äntligen byggnaden med depån upp och jag falsettfrågar vart toaletten är. Nu får inget sinka mig för annars så kommer jag göra svensken lika impopulär på de brittiska öarna som på vikingatiden. Men till allas smala lycka har jag inte glömt bort skillnaden mellan right och left och jag hamnar i rätt rum.

Efter väl förrättat värv så skyndar jag vidare in till matrummet i förhoppningen att se någon av de löpare jag anlände samtidigt med. Tyvärr har min regeringstid på porslinstronen varit i paritet med Karl den XVI i ultrasammanhang så självklart finns ingen där. Jag sliter fort åt mig lite chips, fyller flaskorna med vatten o kastar i mig lite kakor innan jag ger mig ut i hällregnet igen. Precis i dörröppningen så möter jag en annan tävlande som glömt sina stavar inne på depån så gemensamt jagar vi iväg för att försöka komma ifatt de vi tappat på.

Precis innan stigningen upp mot Clough Head så kommer vi ifatt fjolårets vinnare av damklassen och vi bildar nu en trio som håller ihop upp i molnen som parkerat runt fjällen. När jag tar fram mina stavar så upptäcker jag att handledsremmen saknas, antagligen har den slitits av när jag föll på Halls Fell.

Clough Head är ingen direkt topp utan ett toppröse visar vart den högsta punkten är. Sikten är nu om möjligt ännu sämre och vinden rycker och sliter i oss när vi tar oss fram söderut på fjället. Stavarna är bara i vägen då de blåser in framför fötterna och gör att man snubblar på dem. Regnet piskar på benen så jag funderar på om det är hagel som träffar oss. Vinden byter riktning hela tiden, ibland får man ge järnet för att ta sig framåt i nedförsbackar mot att nästa minut tryckas uppför stigningar av samma hand som hjälpte Maradonna göra mål.

Efter att ha mött några modiga vandrare så i stormen så kan jag ana en person på väg söderut och ens stund senare är vi ifatt honom. Jag känner igen min vägvisare från Blenchatra som nu är en slagen man som inte lyckas hänga på när vi sluggar oss förbi i regnet. Nu börjar det bli en ihållande nedförslutning som är lättsprungen och skonsam och vi rullar på bra nedför. Så efter ett krön dyker ytterligare en tävlande upp på stigen, hängandes på stavarna. Helt svartklädd och i full Inov8-utrustning gör att jag gissar at detta är killen som satte av direkt i starten men som också kroknat under sitt eget tempo. Han hänger på i utförslöporna men sackar efter i stigningarna upp mo Fairfield.

Under klättringen uppför Fairfield lyckas jag få en lucka till de andra. Vinden pressas här ihop mellan bergsidorna och jag knuffas och rycks fram och tillbaka. Regnvattnet som rinner utför kanterna på stenen blåser upp tillbaka i blåsten som nu är obehagligt stark. Väl uppe så vänder jag mig om men ser ingen bakom mig så jag plockar fram kompass och karta och börjar ihopkurad röra mig i förhoppningsvis rätt riktning. Inte långt efteråt kommer Katie från vår nu splittade trio ikapp då hon kan vägen och efter ett kort rådslag så börjar vi gå armkrok för att inte blåsa av kammen.

Till sist kommer vi bort från toppen av Fairfield och hamnar i lä från en gammal stenmur som stigen sicksackar sig längs med. Nedstigningen är fortfarande brant men inte lika brutal som Halls Fell och väl under molnen så skymtar man Ambleside och dagens andra matdepå.

Stigen övergår till asfalt när de första husen dyker upp och snart skymtar kyrkan och församlingshemmet där maten är uppdukad. Ett varmt sken och applåder möter oss när vi kommer in i rummet och jag känner plötsligt va hungrig jag är. Magen känns tom så jag börjar fråga efter pizza i pinsamma mängder. En av de alltid lika fantastiska funktionärerna berätar att pizzan är snart klar så jag spänner blicken i en ”Death by Chocolate-cake” ock ska precis nypa 3-4 stycken när damen bakom bordet säger -Handsanitizer please, sir.

Blixsnabbt gör jag min prisbelönta imitation av en fågelholk men outgrundligt nog så uteblir min förväntade reaktion från damen.

-Handsanitizer please, säger hon nu igen lite långsammare medans jag försöker fatta vad hon menar.

-Behind you sir. Jag följer hennes blick som är riktad på något bakom min rygg och då ser jag den, handspritsautomaten! Man bara måste beundra ett arrangemang där de tänker på sådana saker. Snabbt som en vessla är jag där och fyller mina kupade händer med alkogel och börjar slabba med det runt händerna. Smärtan kommer lika oväntat som en ishacka i en sovjetisk dissidents huvud och jag vevar med arnmarna för att bli av med alkogelen från händerna. Jag har under dagen fått skavsår av handledsremmarna på stavarna och kombon handsprit/ öppna sår är ingen som rekommenderas av ledande uppfödare. Under tiden jag kör min egen variant av jittebug för att bli av med handspriten ser jag i ögonvrån hur min löparkompanjon springer ut genom dörren efter ett snabbt skobyte. Det enda jag åstadkommit än så länge är att sprida handsprit över halva buffébordet. Med molande värk i såren sliter jag åt mig ett antal pizzaslice som jag trycker in i munnen samtidigt som jag börjar röra mig mot dörren och fortsättningen av tävlingen. Men innan jag når dörren så säger en av funktionärerna något om att banan blivit ändrad. Ännu en gång börjar jag imitera en fågelholk men slutar genast då jag inser att jag kommer tappa varenda pizzabit jag lyckats få i mig. Jag kollar ut i regnet och undrar om Katie hört vad som sagts men hon är redan försvunnen så jag sätter av efter henne utan att fråga om vad som menades med banändringen.

Snart är jag ifatt min löpkompanjon och vi springer efter en snitslad bana genom Ambleside. Då floden som rinner genom byn har runnit över sina vallar så är hela cykelbanan som vi ska följa under vatten som snart når upp till skrevet på mig. Väl ute från byn böjar stigningarna igen så vi lämnar bilarna som kört fast i vattenmassorna bakom oss. Kullarna är nu mycket mindre men det är svårt att få en bra rytm i löpningen. Banan går genom gran- och bokskog blandat med kohagar, hade solen vart framme hade det säkert varit idylliskt men himlen hänger fortfarande betonggrå över oss.

På tävlingens webforum så har flera personer skrivit att bara man fixar det till Ambleside så är man hemma. Det är att underskatta sträckan totalt. Tiden har börjat slita på kroppen och stigningarna är fortfarande många och branta. Många gånger får vi också vada fram i knähögt vatten då sjön Windermere har lagt stigen under vatten. Jag känner mig hungrig redan en halvtimme efter matdepån och gels ger ingen mättnadskänsla. Efter en sista brant stigning på såphala boklöv och en lika brant utförslöpa på slingrande traktorspår är vi till sist framme i Finswaithe och det sista matstoppet. Här fyller jag mina flaskor med avslagen kola och frågar efter mer pizza. Tyvärr finns ingen pizza men funktionären lovar att hämta några Sausage Rolls som låter otroligt lovande.

-Take as many as you want, säger damen och räcker fram handen. Jag tittar ner i hennes handflata och ser fyra köttbullestora smördegsknyten. Jag är såpass hungrig så jag funderar på om jag kan få med hennes hand om jag rycker tillräckligt hårt men inser att min Coca-Cola inte kommer att räcka för att svälja ner den. Jag nöjer mig med korvknytena och ger mig iväg på de sista 12 km som återstår av tävlingen. Stigen går nu genom en kohage och bonden står och håller upp grinden för oss då han är där och matar korna. Jag tar sikte på en snitsling på andra sidan kohagen då jag hör bonden vråla bakom mig. Jag saktar ner och vänder på huvudet för attt fråga vad som står på då jag ser att en av korna jagar mig med sänkt huvud. Antagligen har jag sprungit mellan henne och hennes kalv så nu är hon riktigt Ferdinandarg på mig. Hjärtat hoppar till och jag sätter av i ett mördande tempo över kohagen med kon efter mig. Väl på andra sidan muren som inhägnar kohagen kan jag äntligen få vila lite men inte så länge, Katie som jag sprungit med i stort sett hela loppet har som mål att slå sitt eget rekord på 10h och 46minuter så hon sätter av direkt. Nu pratas det minimalt utan allt fokus ligger på att röra sig fort framåt. Efter sista partiet med stig kan man skymta Cartmel nere mellan kullarna och asfalten kommer med löften om en lättsprungen sista kilometer. De sista 500m går på snirklade gator och förbi folk på väg till puben. Alla hejar och det känns riktigt bra när målportalen passeras.

Tiden i mål blev 10h 45min vilket var 15 minuter under mitt eget mål. Som vanligt när James Thurlow arrangerar något så är Lakes in a Day ett förstklassigt arrangemang med en rolig bana och helt otroliga funktionärer som alltid är hjälpsamma och glada. Att han sedan har en katastrofvädergaranti ger ju lite extra krydda till upplevelsen.

Annonser